Klicka på bilderna för förstoringar

Karta över Österleden.

I myterna ros drakskeppen av över hundra man.

Rekonstruktionsskiss av Lapuri, ett vikingatida vrak som ligger i Finska Viken nära vår östra gräns och är daterat till 800-900-talet. De mörka delarna är ursprungliga.

Åskguden Tor dräper världsormen

Odins död

Utländskt lyx och egna produkter, allt nedlagt i de rikaste gravarna i Birka

När Helsingfors inte fanns till.

När Åbo var en ringa handelsplats.

När största delen av finländarna bodde i skogar och tillbad guden Ukko.

När vägarna var väglösa så när som på några ringlande stigar här och där.

När världskartor avbildade Finland som en krokig linje i trakten av Nordpolen.

Österleden - historisk bakgrund

Under järnåldern gick en internationell farled, en verklig Europaväg, genom Finlands sydligaste skärgård. När vikingarna på 800-talet började dra i härnad över haven fick den namnet Austrvegr - Österleden. Senare användes farleden också av de mäktiga Hansa-köpmännen, av kungar och kronpretendenter i örlog och av en brokig skara sjörövare, som gjorde livet osäkert både till lands och till sjöss.

För tusen år sedan färdades vikingarna ofta via Österleden till de stora marknadsplatserna i Novgorod, Konstantinopel och Bagdad. Deras farled gick genom yttre skärgården och sundet mellan Hitis och Rosala, som kallades Örsund, var en viktig hamn och handelsplats.

Ett dokument från 1200-talet beskriver en sjöväg, som sannolikt är densamma som vikingarna använde på 800-1000-talet. Leden går från Arholma i Sverige till Åland och därifrån vidare genom den sydligaste delen av Åbolands skärgård till Hangö och Nylands skärgård. Från Porkala styr leden över till Reval, dvs. Tallinn. Även vikingarna använde sig av denna rutt, men deras resemål var Svarta Havet eller Kaspiska Havet. Dokumentet räknar upp namnen på orterna, men ingen exakt information om avstånd eller väderstreck. Det illustrerar goda övernattnings- och hamnplatser eller ställen där man kunde vänta på att vinden skulle vända. På somrarna förde skärgårds- och kustborna handel med främlingarna som seglade på österleden - och de var många. Handeln ägde rum i ytterskärgården, på ingenmansland, för att byar och hus som var på fastlandet var dåligt skyddade mot fiendernas attacker. Man ville inte släppa in giriga gäster på sitt område. De resande fick köpa livsmedel och lotsservice, eftersom det kunde vara livsfarligt att segla i den labyrintiska skärgården om man inte kände till rutten.

Skärgården är en unik blandning av vild natur och ett kulturlandskap format av människohand. Den tusenåriga bosättningen och ännu äldre historien har satt sin prägel överallt i havsbandet. När man färdas i vikingarnas fotspår kan man känna och uppleva historiens vingslag. och bäst av allt, samma karga och fascinerande vackra landskap som vikingarna på sin tid mötte kan ännu i dag upplevas. Minnet av vikingar som slagit sig ner på olika öar lever kvar i legender och i många ortnamn längs Österleden.

Vikingaskeppen

Vikingarnas handelsskepp var ca 15 meter långa, och de hade en mast och segel av tyg. Det fanns mycket plats under däcket, där man förvarade både egna förnödenheter och  försäljningsgodset samt mat och dryck för flera veckor. Vattnet förvarades i trätunnor eller säckar av skinn. När det var dåligt med vind, roddes skeppen med fyra meter långa åror. Roddarna satt på kistor av trä där de förvarade sina egna saker. Besättningen, som bestod av tio till fyrtio personer, hade vapen till hands hela tiden, eftersom fienden kunde dyka upp när som helst. Vikingarnas skepp var byggda så att de kunde segla också över låga vatten. I och med det behövde de inga hamnar utan kunde lägga till även i de lågaste vikar där det var lätt att strandsätta sig. 

Läs mer om vikingarnas skepp.

Gudar och sagor

Vikingarna trodde på många olika gudar och gudinnor. Gudarna var, trots sin gudomlighet, ungefär som människor med både goda och dåliga egenskaper. De främsta gudarna hette Odin, Tor och Frej. Oden, som var krigets och visdomens gud, hade stora magiska krafter. Tor var mer jordnära. Han var mycket stark, men inte särskilt klipsk. Frej, som var fruktbarhetens gud, var frikostig. Den tyske krönikören Adam av Bremen som besökte Uppsala 1075, såg det stora templet med statyer av Odin, Tor och Frej. Tidigare under vikingatiden hade man inte haft tempel, utan tillbett de olika gudarna ute i naturen, vid vattenfall, källor eller i "heliga lundar"

Läs mer om gudarna.  

Begravningsceremonier

När en vikingakämpe dog utfördes en begravningsceremoni. Först stängde man hans ögon och mun och förseglade näsborrarna. Därpå tvättade en gammal kvinna, som kallades dödens ängel, den döde mannens händer och ansikte, kammade hans hår och klädde honom i hans bästa kläder.

Vikingarnas begravningsceremonier varierade från plats till plats. I vissa områden begravdes en död person i en hög, på andra ställen styckades kroppen och fördes till olika delar av landet. I Ryssland, där många vikingar slogs ner, skulle en hövdings kropp läggas på ett skepp, som den dödes närmaste släktingar satte eld på.

Många blev begravda med allt som de kunde tänkas behöva i livet efter detta, inräknat mjöd och föda, vapen, smycken, kläder, hästar och hundar - ibland också en påfågel. Rika kvinnor begravdes med sin köksutrustning och sitt handarbete.